Jag insåg detta 5 månader senare.
Publicerad
Kommer knappt ihåg någon japanska alls från min kurs förra året.
Oops... men jag förstår japanska mycket bättre i tal än vad jag kan prata. Booya!
Hallå där, alla fina!
Vet ni vad? Jag insåg, fem månader senare, att jag inte skrivit ett vettigt inlägg om min resa till Tokyo i december 2012 (och inte heller om min resa till Tokyo i februari 2012 - det fanns ett kanonbra inlägg på min gamla blogg men den verkar ha försvunnit i cybervärlden). Vad bra det går för mig ibland! 
Jag kom på detta efter att ha läst Annas inlägg på hennes blogg och chocken rann över mig likt iskallt vatten. Hallå Shora, liksom?!
Jag kom på detta efter att ha läst Annas inlägg på hennes blogg och chocken rann över mig likt iskallt vatten. Hallå Shora, liksom?!Nåväl. Alla minnen bär jag i mitt hjärta. Tokyo är mitt hem.
Ja, mitt hem. Jag avskyr djurhållningen i Japan (alla dessa små ensamma hundvalpar och kattungar som ligger i glasburar i djuraffärerna, alla dessa hemska "puppy mills"), jag avskyr att de dödar djur för ingenting (delfiner, anyone?) och hajfenssoppa, men vet ni vad? Jag älskar folket. Jag älskar kulturen, hur välkomnad jag var där trots att jag inte pratade japanska helt flytande. Jag älskade att jag kände mig hemma på direkten när jag steg ut från mitt hotell. Jag älskade det faktum att ingen, och jag menar INGEN, såg ned på mig på grund av min hårfärg, mitt namn eller mitt ursprung.
Under min senaste resa, som varade i cirka 10 dagar, levde jag som en prinsessa, brände 17 000 kr. i fickpengar och åt på lyxiga chokladrestauranger och sushibarer tillsammans med Kazu. Det ni. Det finns inget som slår det. Vi besökte till och med Odaiba. OK, alla trodde att vi var pojk- och flickvän, men det räknas inte. Men vi är vänner, väldigt goda vänner och jag saknar min "resebästis" varje dag.
Känslan av att befinna sig i Tokyo är obeskrivlig. Just därför ska ni få ta del av mina foton och Instagram-bilder. Välkomma in i mitt hjärta.
Harajuku. Mitt älskade Harajuku Street. Här kan man hittade världens godaste crêpes. Och shopping. Och cosplayers. OCH SNYGGA COSPLAYERS. Herre jösses.
Tokyo Sky Tree. Hahaha... jag har stått högst upp. Jag har höjdskräck. Och jag darrade som ett asplöv framför alla. Tyckte synd om Kazu som fick vara en del av min rädsla och mina små förskräckta pip - och folks förstående leenden.
Hej snögubbsss. Jag föredrar nog den riktiga varianten.
Av någon anledning hade de tyska godsaker i stånden.
Jag är en anime- och manganörd. I love it. Gundam Café var fan bäst!! Jag och Kazu beställde god mat och jag fick ett "character card". Hur cool är jag på en skala mellan 1-10?!
Hej kattcafé "Neko no Mise!" Jag befann mig i himmelriket. Och katterna mådde bra, jag lovar, även den som stresslickade sig lite ibland. Vi besökare fick inte plocka upp katterna och alla hade stor respekt för dem. Kazu hade aldrig varit på ett kattcafé förut men han tyckte att det var avkopplande. Vi var där i tre timmar ungefär. Hej då, 350 kr.!
Hej, fina katten.
Foodage time. Kattserenad i bakgrunden. Samt förtjusta japaner. I loooove it! 
Man blir smutsig när man äter glupskt. Bäst att torka av liteee...
En perserkatt. Yesss, perser. Jag är också en "perser", fast på två ben. Det ni!
Vi blev kompisar. Jag klappade på katten och katten betraktade mig som sin mänskliga gos-slav.
Jag blev inte alls kär. Nej då.
Hej, fina du. Du ser nästan ut som min Sugar. Fast med rundare ögon. Och snällare uttryck.
Det var en riktigt god jul till mig på kattcaféet!
Fina tjejen.
Det där är inte Kazus hand. Jag var bara paparazzi, både mot katter och människor. Japp.
Hachiko-statyn, Shibuya. Lite av en traditionell mötesplats (ni har väl sett filmerna, som är baserade på en verklig story? Ha näsdukarna redo.). Jag och Kazu träffades oftast här för att bege oss.
Sämsta bilden någonsin, but I like it.
Hej, sura fågel!
De brukar säga att folk ser ut som sina hundar. Det stämmer i det här fallet. Gulligt!!
Random bild. Bara för att jag ville fota något random.
När jag väl var hemma tog jag med mig en dräkt, som jag hade köpt i Harajuku, till Gonzi. Han blev inte förtjust. Och för att se mina Instagrambilder, klicka här och leta er sedan framåt (börja längst ned på sidan). Ni kommer att se när jag inte längre befinner mig i Tokyo. Just för att bilderna blir mycket, mycket tråkigare då.
Nästa gång vill jag resa till Tokyo tillsammans med S. Bägge gångerna har jag rest själv för att gå på konsert och för att "kunna andas" igen och slippa Linkan med dess tråkiga, enformiga, "jag-får-inget-vettigt-jobb-som-varar-mer-än-två-månader-för-mitt-namn-klingar-konstigt-trots-att-jag-är-högutbildad"-livsstil. Vill resa. Nuuu. 
Vilket fantastiskt inlägg! :) blir dock besviken och upprörd över mentaliteten du beskriver här.. Inskränkthet är det absolut värsta jag vet, klarar inte ens att diskutera det . Kram
Ah, och du påminner mig om att jag slutat rapportera om min resa "mitt i".
Måste kolla in Gundam café i september! Bwt, kommer själv från Norrköping om är 27.. är du från Lnkpg från början?