Efter soundcheck och Q&A blev det dags för fotograferingen. Eftersom jag hade guld-VIP-biljett kunde jag ta en enskild bild tillsammans med bandet, d.v.s. enbart jag tillsammans med BSB och inte gruppbild med andra fans.
Tyvärr har jag inte fått tag på bilden än men så fort den är uppladdad kommer jag att länka till den i ett inlägg (om jag inte ser jättekonstig ut, hihi).

 

När det var dags för mig att ta fotot blev jag jättenervös. Jag har lyssnat på BSB sedan 12-årsåldern och av olika anledningar fick jag aldrig chansen att se dem live, än mindre träffa dem. Dessa skäl är högst personliga och något som jag ogärna delar med mig förutom till mina allra närmaste vänner. Först kramade jag om Howie D och jag kände att jag höll på att tappa greppet om mina känslor. Tårarna vällde upp i ögonen men jag blinkade bort dem. Nick gav mig en kram och när A.J. sade: "Hey girl, what's up?" kunde jag bara pipa fram ett ynkligt litet "Hi...". Kevin var jättelång(!) och gav mig en varm kram och det var då som jag nästan viskade: "I've been waiting for this moment for 17 years". Kevin blev helt klart imponerad och sedan såg jag att Brian gick mot mig. Brian är min favorit-backstreetboy och har alltid varit det. Visste inte riktigt vad jag skulle göra av mina händer men när vi kramades om lyckades jag tyst säga i hans öra att han är min favoritmedlem.
"Aww, thank you sweetie," svarade han, tittade mig i ögonen och frågade om jag skulle vilja stå bredvid honom när vi skulle fotas.
"Yes please," viskade jag och nickade medan Brian ledde mig till rätt ställe. Han lade armen om min midja (om jag inte minns helt fel) och jag tror att Kevin lade ena armen om mig med, men allt kändes så overkligt för mig att jag inte minns om jag lade armarna om dem eller om jag var för nervös för att veta vad jag skulle göra av dem.

"Thank you," viskade jag igen.

"There you go, sweetie," sade Brian och vi tittade mot kameran. "What's your name?" frågade han sedan.

Jag svarade honom och han upprepade för att se om han hade uppfattat det rätt. Full poäng redan första gången!

 

Efter att vi hade fotats bubblade känslorna inombords och det var som om en liten sparv höll på att slå mot mina revben inombords. En liten fågel av känslor som ville ut, som behövde få vind under vingarna. Jag vände mig mot Brian, vågade titta honom ordentligt i ögonen och sade någonting väldigt personligt till honom och vad deras musik har betytt för mig genom åren. Kevin dök upp bredvid oss och båda två blev berörda, vilket syntes tydligt både i deras ansiktsuttryck men även i sättet som de pratade. Konstigt nog blev jag inte bortknuffad av säkerhetsvakterna och Brian gick avsides för att prata med mig.
"Are you going to stand in the pit?" frågade Brian och ärlig som jag är sade jag att jag inte hade råd med den biljetten.
"Where are you sitting?" fortsatte han milt och jag pekade ut min sittplats på ett ungefär.

"Somewhere over there," sade jag och log nervöst.

Brians blick sökte sig mot läktaren. Min plats var klart och tydligt synlig från scenen och jag visste att jag skulle kunna se bandet utan några som helst problem.

"Alright Shora, I'm going to look for you and find you, okay?"

Hela ansiktet lyste av ett stort leende. Mitt hjärta stannade nästan i bröstkorgen, så pass överraskad blev jag.

"Oh, okay," sade jag och rösten stockade sig nästan i halsen. "Thank you so much." Jag kunde knappt tro mina öron.

"I will find you." Han fortsatte le mot mig. "You have a good time tonight, okay sweetie?"

 

Jag, Brian och Kevin utbytte några fler fraser och därefter begav jag mig till förvaringsområdet där jag hade min jacka och väska. Efter detta gick jag för att få min vanliga konsertbiljett skannad. Ett antal minuter passerade och jag ringde S för att avreagera mig. Lyckan var total och allt kändes väldigt, väldigt overkligt. Jag mådde så bra, långt in i själen! Jag hade pratat med Brian och Kevin och de hade betraktat mig som en människa och inte bara ett fan. Ja, jag hade pratat med dem som människor, inte som kändisar och jag hade inte heller överreagerat. Åh, vilken härlig känsla!

 

 

 

 

När jag såg Mariam komma gåendes mot mig efter x antal minuter såg jag att hennes ögon var fuktiga. Hon pekade på mig, skrattade och sade: "Shora, säg inte att du grät! Alla hade flockats kring dig!"

Även jag gav upp ett skratt och skakade på huvudet. Jag hade inte gråtit. Tårarna visade sig istället i detta ögonblick och vi kramade om varandra medan vi skrattade och snyftade. Tänka sig, vi har varit vänner i 20+ år och vi har lyssnat på BSB genom åren, främst hemma hos henne eller i hennes CD-walkman (på den tiden när mp3-spelare inte fanns) eftersom jag inte växte upp med musik (av olika anledningar).

 

Ett förband vid namn The Exchange inledde konserten och de var grymma! Älskade verkligen deras musik, man blev riktigt glad.

Efter detta var det så dags för Backstreet Boys att inta scenen. Showen var galet bra, och detta säger jag inte för att jag älskar deras musik. Som konsertfotograf har jag varit på x antal gig och jag uttrycker mig alltid om livemusik utan konstiga omsvep. Dansrörelserna, musiken, låtarna, allt var perfekt och det kunde inte ha blivit mycket bättre. Showen kändes genuint ärlig och både Brian och Nick hade gott om publikkontakt. Och på tal om detta så blev jag chockad när Brian fann mig där jag och Mariam stod upp vid våra sittplatser. Han hittade mig och vi hade "kontakt" flera gånger. Det kändes så otroligt overkligt och min må-bra-nivå höjdes till skyarna! Han hade faktiskt kommit ihåg mig! Jag blev helt andlös och tårarna rann vid ett tillfälle samtidigt som jag log och skrattade och Brian log och skrattade med mig medan vi vinkade åt varandra. Jag kände mig så fri och så lycklig, på ett konstigt men vackert sätt.

 

Kvällen var magisk och det enda tråkiga var att varken jag eller Mariam hade biljetter till afterpartyt med A.J., Nick och Kevin. Mycket tråkigt! Nästa gång ska vi satsa fullt ut och köpa flera olika biljetter.

 

När jag låg i sängen sent på kvällen och var sömnlös på grund av en värkande stortå (tack för den, högklackade skor!) kunde jag bara le för mig själv i mörkret. Kvällen kunde inte ha blivit bättre än så här! Jag somnade nog inte förrän klockan 06 på morgonen och sov i ungefär 3 timmar.

 

 

Dagen ägnades åt värkande fötter, fika och lite fönstershopping. På eftermiddagen skildes jag och Mariam åt och vi har nog inte pratat om annat via SMS än vår vistelse i Stockholm, haha! Vår minisemester blev en succé!

 

Nu ska jag sova lite, då jag fortfarande känner mig seg från sömnlösheten och alla intryck i Stockholm. Många kramar till er alla därute!

 

 

P.S. Jag hittade detta klipp på YouTube. Vanligtvis länkar jag inte till folks videor av olika anledningar, men är ni nyfikna så är här en av låtarna från konserten. Vid 2:08 kan ni se att Brian vinkar åt och lattjar med mig! :)