#13: lite mer Metalica.

Publicerad
 

En tid som känns som en evighet passerade sedan Gonzi somnade in och varje dag var ett personligt helvete för mig. Jag hade inte motivation, ork eller lust att fotografera för mig själv och inte heller skriva på min bok. Jag gick upp i vikt några kilon fast jag knappt åt något, gick ut enbart i jobbrelaterade ärenden och kunde inte sova utan Gonzi på kvällarna. Trots att jag har bokat in fler bröllop i år än jag någonsin hade kunnat drömma om kände jag mig ändå som en person i ett tomt skal när det kom till mitt eget liv bortom företaget.
 
En bekant frågade mig om jag kunde tänka mig vara fodervärd åt en renrasig hund (just den ras som jag alltid drömt om att ha) och jag pratade med S, men han tyckte inte att det var rätt läge. Jag tackade nej och dagar passerade. Jag kände att jag måste göra någonting för att bearbeta Gonzis bortgång men ingenting fungerade.
 
Min mor tipsade mig om att hjälpa en hund i nöd och det var så Metalica kom in i bilden. En tjej med ett mörkt förflutet och en djuprotad rädsla för händer, män och hastiga rörelser. Hon behövde mig och jag behövde henne för att kunna ta mig upp ur det tomma, gapande hålet som jag befann mig i.
På något sätt lyckades jag övertyga S om att detta var meningen och att jag behövde en hund i mitt liv igen. Jag vet inte hur det gick till. Kanske förstod han mig. Vad det än var som låg till grund för det slutgiltiga beslutet så känner jag en enorm kärlek till S som alltid står vid min sida, i vått och torrt.
 
Pusselbitarna börjar falla på plats i vardagen och jag känner mig som en "mamma" igen. Inte på samma sätt som jag kände för Gonzi, men djupt inombords mår jag bättre av att ha en liten vovve här hemma igen. Den kärlek jag känner för Metalica är annorlunda. Kärleken till Gonzi har en annan glöd och en annan färg, men det är ändå värme och kärlek jag känner när jag tittar på Metalica. Vi är en familj igen och jag har fått tillbaka mina rutiner.
 
Once you go dog, you can never be without one.
 
 Gonzi till vänster, Metalica till höger. Det finns vissa likheter mellan dem.
 
 

Vad underbart och målande du skriver och jag känner verkligen igen mig! Metallica är genomsöt och er relation kommer fördjupas och ni kommer forma varandra att passa ihop.
Det är stort att våga ta hand om en traumatiserad hund som behöver mängder av trygghet och självförtroende.
Jag önskar er all lycka! Hoppas vi ses nån gång!
Stor kram från mig, Lydia och Lystra

Svar: Tack så mycket för dina fina ord! <3 Metalica blir bättre och bättre för varje dag. Hon skäller på min fästman men jag tror att det går att jobba med det. Hon känner sig lugnare när han inte har sina stora, pösiga jobbkläder så efter några minuter brukar hon lugna ned sig.
Som tur är funkar hon perfekt med andra hundar och vill leka med allt och alla som hon träffar utomhus. Det vore ju toppen om vi kunde träffas någon gång i år - jag har inte glömt fotograferingen! ;)

Många kramar! <3
Shora Ahmadi


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: