En tid som känns som en evighet passerade sedan Gonzi somnade in och varje dag var ett personligt helvete för mig. Jag hade inte motivation, ork eller lust att fotografera för mig själv och inte heller skriva på min bok. Jag gick upp i vikt några kilon fast jag knappt åt något, gick ut enbart i jobbrelaterade ärenden och kunde inte sova utan Gonzi på kvällarna. Trots att jag har bokat in fler bröllop i år än jag någonsin hade kunnat drömma om kände jag mig ändå som en person i ett tomt skal när det kom till mitt eget liv bortom företaget.

 

En bekant frågade mig om jag kunde tänka mig vara fodervärd åt en renrasig hund (just den ras som jag alltid drömt om att ha) och jag pratade med S, men han tyckte inte att det var rätt läge. Jag tackade nej och dagar passerade. Jag kände att jag måste göra någonting för att bearbeta Gonzis bortgång men ingenting fungerade.

 

Min mor tipsade mig om att hjälpa en hund i nöd och det var så Metalica kom in i bilden. En tjej med ett mörkt förflutet och en djuprotad rädsla för händer, män och hastiga rörelser. Hon behövde mig och jag behövde henne för att kunna ta mig upp ur det tomma, gapande hålet som jag befann mig i.

På något sätt lyckades jag övertyga S om att detta var meningen och att jag behövde en hund i mitt liv igen. Jag vet inte hur det gick till. Kanske förstod han mig. Vad det än var som låg till grund för det slutgiltiga beslutet så känner jag en enorm kärlek till S som alltid står vid min sida, i vått och torrt.

 

Pusselbitarna börjar falla på plats i vardagen och jag känner mig som en "mamma" igen. Inte på samma sätt som jag kände för Gonzi, men djupt inombords mår jag bättre av att ha en liten vovve här hemma igen. Den kärlek jag känner för Metalica är annorlunda. Kärleken till Gonzi har en annan glöd och en annan färg, men det är ändå värme och kärlek jag känner när jag tittar på Metalica. Vi är en familj igen och jag har fått tillbaka mina rutiner.

 

 

Flytten gick bra och jag är snart på banan igen. Här kommer en bild på fröken Metalica (stavas inte som bandnamnet), en liten filur på 14 kg. (shar pei-blandning). Mer om henne i ett senare inlägg. :)

 

Kram,