Dessa bilder var på tok för söta, så jag kände att jag borde lägga upp dem i ett separat inlägg från det föregående. Jag tröttnar aldrig på att fånga gäspande hundar - och katter - på bild! 

 

 

Någonting som oftast är ganska roligt är att folk brukar reagera kring Metalica och hennes ursprung. Metalicas ras är okänd, dock vet vi att hon har shar pei och möjligtvis någon slags vallhund i sig. Shar pei sägs enligt vissa källor vara en allround-hund som funkar bra i familjer då den är otroligt lojal, men den kan vara ganska misstänksam mot främmande människor och bör socialiseras från tidig ålder för att fungera optimalt i möten med andra hundar (och människor).

När vi strosade runt tillsammans i närheten av hästar och hagar hörde jag hur en familj började diskutera och gissa vilt kring Metalicas ursprung och jag låtsades att jag inte hörde någonting eftersom jag höll på att träna Metalica i att sitta, ligga ned och försiktigt ta godis från min hand. Pappan i familjen hävdade att hon utan tvekan är en blandras men att hon övervägande är vallhund. (En annan variant som jag hört förut är att barn och ungdomar i mitt bostadsområde tycker att Metalica ser ut som en varg.) Diskussionen fortsatte ett tag, långt efter att de hade gått förbi oss och jag kunde inte undgå att dra på munnen för mig själv medan jag berömde Metalica för att hon var duktig och att hon inte rusat fram för att hälsa på främmande människor (vilket hon ofta försöker göra).

 

 

Rent generellt tycker folk om att träffa Metalica och låter henne ofta nosa på dem och i många fall vill de kela med henne. Jag undrar om de skulle tycka samma sak om de visste att hon har shar pei i sig. Shar pei är en ganska skarp ras som kräver en van hand - en ras som många inte känner till då den kommer från Kina och man ser inte många shar pei alls i Östergötland (jag har inte sett en enda).
När min älskade Gonzi fortfarande var hos oss, innan han vandrade över Regnbågsbron, var det inte många som vågade komma i närheten av oss, men av någon lustig anledning utbrast dagisbarnen i området att han var "jättesöt" och "jättegullig" och ville klappa honom (vilket jag aldrig tillät på grund av att han ogillade barn). Mitt hjärta klappar fortfarande för just den typen av hundras och jag hoppas att jag i framtiden kommer att ha en i mitt hushåll igen. Folk kommer alltid ha fördomar men det är viktigt att inte bli upprörd och ledsen och det viktigaste är att få vovven att må bra. 

Ja, ibland vandrar mina tankar hejvilt... 

 

 

Nu vankas det kvällspromenad med vovvsingen.