Först och främst - hoppas att ni haft en bra helg! Jag var iväg till Stockholm igår som tyvärr visade sig bli lite annorlunda från det som jag hade förväntat mig. Jag fotade för övrigt åt Rockbladet.

 

Först och främst var det ingen som visste någonting om oss från pressen, när vi skulle få gå in eller att vi ens skulle vara där. Det fanns ingen lista, inte ens tio minuter innan konserten skulle börja. Väl inne i lokalen fick vi plötsligt reda på att vi inte skulle få stå vid scendiket, utan att vi skulle få stå bakom VIP-stängslet där det redan stod 300 personer, främst tjejer och deras föräldrar.

 

När konserten började blev det kaotiskt. Jag stod på mer eller mindre samma ställe och försökte fota genom havet av händer och skrikande småtjejer, blommor och mobiler framför oss (samtidigt som jag bannade min kamera och funderade på om jag ska köpa en ny eller inte eftersom jag vet hur illa brushanteringen är ibland). Efter de tre första låtarna hade jag fått information om att det gick bra att stanna kvar, dock utan att vi fick fota. Helt okay, tänkte jag i mitt stilla sinne. Det är så det alltid har varit för mig när jag fotat, minus fotograferingsförbudet (olika arenor och managements har olika regler, o.s.v.). Jag skulle ju ändå få se GACKT.

 

Icke. En av fotograferna fick gå in då jag googlade fram hennes konsertrecension men var eller hur vet jag inte, eftersom jag inte såg var hon försvann och några andra försvann ut i regnet. I Östergötlands arenor verkar det tydligen vara andra regler som gäller då jag aldrig har haft några bekymmer förut så jag vet inte om detta var organisatoriskt eller helt enkelt min egen miss eftersom jag inte kände till arenan.

 

Jag sökte skydd från regnet vid en av de stängda entréerna. En snäll man hjälpte mig hitta närmsta tunnelbanestation så att jag kunde åka till centralstationen. På Pressbyrån var det en kille som var jättetrevlig och hjälpte mig köpa tågbiljett hem till Linköping igen (tack för de uppmuntrande orden och din härligt positiva attityd, vad du nu hette - jag behövde verkligen det).

 

När jag väl fick i mig mat innan tågresan hem kändes det lite bättre och idag känner jag mig bara lite allmänt omtöcknad. Det var nog en mening med att det som skedde faktiskt hände, man vet ju aldrig vad som skulle ha kunnat hända sent på kvällen efter konserten (det var en hel del märkliga typer som försökte stöta på mig på centralstationen och blev förargade när jag ignorerade dem, vilket jag inte är van vid eftersom jag inte bor i en sådan stor stad och folk pratar inte med varandra helt enkelt).

 

Just ja, en liten grej som jag tyckte var intressant. När jag och de andra fotograferna blev eskorterade ut ur lokalen såg vi Robin Stjernberg. Vi sade ingenting och tittade inte på honom särskilt mycket heller (inte ens när han gick efter oss en stund, han skulle tydligen åt samma håll). Jag tycker att man ska låta artister få vara privatpersoner också, då han uppenbarligen var där i ett privat ärende och inte för att stå på scen.

 

Här är en av bilderna från gårdagens spelning. Och för övrigt kan det nämnas att jag åt en alldeles fantastisk sushi i sällskap av min vän Anders, som jag fotade NärCon tillsammans med, och hans flickvän. Tack för det fina sällskapet! Hoppas vi ses snart igen!