Igår var jag i Göteborg tillsammans med Eva och Marie. Innan vi begav oss mot Scandinavium laddade vi upp med chips, cider och lite vin. Det var riktigt nice!

Lite nervöst var det, eftersom jag aldrig hade sett eller ens tänkt tanken att jag skulle få chansen att fota Depeche Mode, dessa legender, en dag.

 

Tjejerna gick in i konsertsalen efter att vi hade ätit ett rejält mål mat men jag stannade kvar på McDonald's och tog reda på var jag skulle befinna mig vid det klockslag som jag hade fått information om från Live Nation. När jag var framme var det redan en kö av pressfotografer på plats och jag ställde mig i närheten (men kände rent spontant att jag inte orkade att ens försöka vara social). Lite socialisering blev det senare med en reporter från Borås tidning och en reporter från GAFFA, så det var nice. Jag tror dock att jag var lite asocial igår eftersom jag rent ut sagt var hypernervös för vad som skulle komma.

 

Pressansvarig gav tydliga och raka direktiv och det kändes jätteskönt, faktiskt. Ibland känns det som att man som fotograf är helt borta och inte alls vet vad som pågår men vi fick till och med information om hur scenen såg ut innan vi ens var på plats och även var vi fick och inte fick stå. En riktigt stor eloge till killen som var informationsansvarig, han var verkligen en klippa (jag ogillar verkligen när saker och ting inte flyter på som det ska och det inte ges någon information, så detta var en riktigt bra överraskning). 

 

Jag hade pratat lite med Eva och Marie innan om de visste ungefär hur Dave skulle röra sig på scenen så jag hade ett litet hum om den "koreografiska" biten. Det som jag genast upptäckte var att det fanns högtalare uppställda utmed nästan hela scenkanten och kort som jag är har jag väldigt svårt för att kunna få till bilder där just dessa element inte syns om det är för många av dem. Jag hade inga högklackade skor på mig heller så jag bannade mig själv inombords.

 

Men när konserten började bestämde jag mig för att ta ett djupt andetag och bara plåta och låta musiken och vinklarna tala till mig. Mitt största problem när jag fotar konserter är att jag alltid försöker jämföra mig med de andra pressfotograferna på plats och egentligen vet jag inte varför jag gör det. Jag jämför direkt kameror, utrustning, deras längd, vilka de jobbar för och vilka vinklar de använder medan de fotar. Jag blir så trött på mig själv ibland, det skulle vara mindre hektiskt om jag bara flöt på med strömmen istället för att överanalysera precis allting i minsta detalj.

 

 

Resultatet av plåtningen blev bättre än förväntat faktiskt. Jag fick inte riktigt till alla de vinklar som jag strävade efter men jag fick några fina foton där Daves vackra blick framträder så jag är helt klart nöjd med min egen prestation and that's sayin' something! 

 

Jag kommer att lägga upp bilder när jag är hemma i Linköping igen. Nu ska jag försöka sova en stund men det känns ganska hopplöst eftersom jag glömde ta min åksjuketablett innan avresan. 

 

Många kramar,